Nu var det längesedan jag skrev någonting här i bloggen, men som jag tidigare nämnt så är inte min avsikt att fortsätta blogga när vår process har nått i mål. Det är alltså bara närståendeadoptionen som kvarstår och när vår handläggare från Familjerätten var här på hembesök sa hon att hon troligen skickar in utredningen innan deadline som är den 7 september, sen brukar Tingsrätten besluta ganska snart efter det. Spännande!
Inget nytt att rapportera om processen utan jag vill jag bara kika in och skriva hej och göra en liten uppdatering såhär efter sommaren. Det har varit så härligt att ha Andreas hemma och umgås alla fyra i några veckor. Sommaren har varit fin, trots de anpassningar som krävs utifrån coronapandemin. För vår del hade sommaren nog inte sett så annorlunda ut även om allt var som vanligt, vi hade nog sett till att hålla oss hemma ganska mycket efter den hektiska vår som varit. Det som varit positivt är att alla vänner och familj också varit hemma så vi har kunnat umgås mycket med dem, så ser det inte alltid ut på sommaren då de flesta brukar vara bortresta. Men så idag började Andreas jobba igen och även om det gått jättebra för mig med barnen har jag saknat honom hemma, det har varit så mysigt att vara tillsammans hela familjen. Nu gäller att komma in i en helt ny vardag, försöka hitta rutiner för hur vi ska komma igång med träningen ordentligt och allt annat som hör vardagen till. Vi får prova oss fram, utvärdera och ändra vid behov.
För mig blev insikten av min nya vardag väldigt verklig igår när jag för första gången inte skulle tillbaka till jobbet efter semestern, utan i stället få lyxen av att stanna hemma med Ella och Loui. Den insikten gjorde allt så verkligt, jag tittade på dem när de sov och fällde några tårar. Tänk att jag äntligen är mamma, till de mest underbara barn jag någonsin kunnat drömma om. De är så självklara nu, precis som alla som får barn säger. Det var dem vi väntade på och de har varit värda all kamp, sorg och smärta - hur tuffa år vi än har bakom oss är det nu historia och jag har ett lugn i kroppen jag inte upplevt i vuxen ålder. Jag behöver inte kämpa längre, kampen är över och de är här nu. Och i fredags fyllde de 3 månader, grattis små pluttar!
Ella vänder från mage till rygg sedan några veckor tillbaka och Loui kämpar på, är henne tätt i hälarna men är inte riktigt där ännu. Han har å andra sidan bättre finmotorik och har börjat greppa saker, något hon inte börjat med ännu. Det är en så rolig tid nu och de utvecklas massor. Inte minst njuter vi av den fina kontakten man får nu och allt joller och skratt dom bjuder på, det är ljuvligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar