Det största av allt!

Igår ändrades livet för alltid Ella Marie Tengros och Loui Andreas Tengros äntligen föddes. Loui var först ut kl. 09:41 och Ella tätt efter kl. 09:42, båda vägde 2700 gram och var 48 cm långa - exakt lika stora, vad är oddsen! Dom är alldeles underbara och helt perfekta, vi är upp över öronen förälskade!
EDIT: Uppdatering 2020-05-13 - vi fick idag veta att de inte alls vägde samma utan Loui vägde 2850 g.

Beskrivning av dagen

Vi sov båda oroligt under natten. Inte för att vi intellektuellt förstod vad som var på gång, det var omöjligt för oss att ta in, det var mer som att kroppen visste att någonting var i görningen och vi lyckades inte komma till ro. Kvällen innan hade jag lovat Svitlana att vi skulle höras av på morgonen innan operationen, och under chatten med henne berättade hon att hon sovit dåligt men kände sig lugn och redo. Jag fick henne sen att lova att inte tänka på att höra av sig till mig direkt efter operationen, utan i stället fokusera på att sova och vila. Hon lovade. 

Kl. 08:37 fick vi mejl från Konstantin på Biotexcom med texten: "Dear Maria, Operation starts now". Herregud vilket adrenalinpåslag vi båda fick! Samtidigt var allt fortfarande så surrealistiskt, operationen hade påbörjats men vi kunde ändå inte förstå. 16 år har jag kämpat för att bli mamma, varav de senaste 9 åren tillsammans med Andreas. Hela mitt vuxna liv har varit en kamp för detta och idag skulle det ske - hjärnan klarar inte av att ställa om så snabbt det var tydligt. Andreas och jag gick upp, satte oss och åt frukost... tittade på varandra och frågade flera gånger "Förstår du att barnen föds nu, medans vi sitter här och äter frukost?". Nej, det gick såklart inte att förstå. Telefonerna plingade konstant av meddelanden från nära och kära som vittnade om den spänning och förväntan som spreds, Svitlana låg på operationsbordet och här satt vi och tuggade i oss yoghurt och müssli - den bilden är talande för vår oförmåga att ta in situationen. 

Det var först efter frukosten som nerverna började kännas av på riktigt. Datorn stod uppställd med mejlen redo, redo att ta emot nyheten om att de var födda och bifogade bilder på barnen. Men tiden gick... och gick, och gick. Vi har ju rutin på väntan vid det här laget och vi vet också att det i Ukraina gärna tar lite extra tid att få besked, men dröjde det inte lite väl lång tid? Operationen skulle bara ta en timme och klockan började närma sig 11:10, drygt två timmar hade nu passerat. Nu hade jag sådan hjärtklappning att jag skakade, skickade iväg ett mejl till Konstantin och bad om information. Han brukar svara snabbt men minuterna passerade... Återigen började frågorna strömma in från vänner och familj, "hur går det, har ni hört någonting". När man redan har ett stort stresspåslag är det svårt att hantera den typen av frågor, samtidigt förstår vi ju att många undrade så jag la ut ett meddelande på vår Instagramsida med information om att vi ännu inte hört något. Klockan var nu 11:42 och jag hann knappt publicera inlägget innan ljudet av ett inkommande mejl nådde mig, reaktionen i kroppen på det ljudet går inte att beskriva. Det var från Konstantin: "Dear Maria, Everything is ok, they were born 09:41. Waiting for the info". 

JAAAAAAAAA!!!!!! Lyckan visste inga gränser!!! Dom är födda, dom mår bra!!! Vi är föräldrar!!!! Snabbt kramkalas och sen ut med ett nytt meddelande på Instagram (sååå smidigt att nå ut till så många direkt) och massmeddelanden till familjen! Sen stod vi med andan i halsen vid datorn och tryckte uppdatera på mejlen konstant och sex minuter senare kom första mejlet, sekunden efter kom den andra.

"Boy weight 2700 height 48, born 09:41"

(Fel vikt i detta mejl, vikten var alltså 2850)

"Girl weight 2700 height 48, born 09:42"

Åh, våra hjärtan svämmade över! Där var dom, våra barn! Alldeles nyfödda och alldeles perfekta! Mer lika varandra än vi kunnat gissa, och exakt lika stora - hur är det ens möjligt? Och vilka goa kinder de hade, vi skrattade genom tårarna. När vi försett vänner och familj med nyheten och bilder svämmade känslorna över, jag grät på ett sätt jag aldrig gråtit förut. Ett förlösande gråt, där en lång tids påfyllnad av stress och oro äntligen kunde släppas ut. Vi satt tätt tillsammans och grät jag och Andreas. Flera gånger försökte jag sansa mig men det gick inte. Det var först efter ett samtal med min syster och barnen som jag lyckades andas vanligt igen och kunde samla mig, bara för att sen börja om igen när vi satt nere i lunchrestaurangen, haha. Om det här är min reaktion av att se barnen på bild, hur ska det då bli när de skrivits ut från sjukhuset och kommer hit till oss. Åh, måtte tiden gå snabbt de närmsta dagarna.

Efterföljande timmar gick åt till att försöka landa i insikten, titta på bilderna och ta in alla fantastiska och hjärtliga lyckoönskningar som strömmade in. Så många människor som följt vår kamp och stöttat oss, vi kan fortfarande inte förklara hur mycket det engagemanget och kärleken vi får betyder och har betytt. Under eftermiddagen fick vi även chattat med Svitlana som meddelade att hon mådde bra, bättre än väntat och att hon kunnat sova större delen av dagen. Tack och lov för det.

I natt sov jag inte heller bra, men det var inte oro som störde - det var insikten i att något stort hade hänt. Det största. Vårt önskemål om fler bilder och en film har hörsammats och ska levereras under dagen. Så nu sitter vi här igen, förväntansfulla och väntar på det där ljudet, ljudet av ett mejl som trillar in.