Att vända sig ut och in

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev, jag har helt enkelt inte haft energi över till det. All min vakna tid (vilket är många av dygnets timmar just nu) går åt till att tänka på vår situation och till att försöka hitta ett sätt att kunna åka ner till Kiev. Det googlas, mejlas med myndigheter, ambassader, surrogatförmedlingar, vår klinik, kontakt med andra föräldrar i samma situation från hela världen osv. Varje gång vi tror vi är när eller att vi hittat en lösning så är det något som sätter stopp. Och därutöver jobbar jag ju som vanligt, fast ändå inte riktigt som vanligt då inget i livet är som vanligt i dessa tider. Det är så mycket tankar och information som fyllt mitt huvud under den månad som vi kämpat med detta och tillsammans med bristen på återhämtning börjar jag känna mig oerhört trött - hjärntrött. Jag vaknar med huvudvärk och sammanbitna käkar... och sömnen, den finns, men någon vidare kvalitet är det inte. Och om du tänker "men kan dom inte bara köra ner"... så nej, om man hade kunnat det så hade vi gjort det, tro mig. Men gränserna är ju stängda i alla länder på vägen ner, inte minst i de länder som gränsar till Ukraina och det finns krav på 2 veckors karantän innan man får lämna dessa länder.

Dock tror vi nu att vi kanske kanske har hittat ett sätt, exakt hur vill jag inte skriva ut här förrän vi vet om det fungerade. Rädslan över att även denna plan ska gå i stöpet är stor, men vi känner till att det finns dom som lyckats så vi vågar ändå hoppas. Vi har därför redan köpt flygbiljetter och det pågår ett febrilt och intensivt arbete på många håll för att få alla pusselbitar på plats innan vi åker. Men som det känns just nu så vet vi inte om det fungerade förrän vi passerat gränsen till Ukraina och sitter i en bil mot Kiev. Via en Facebookgrupp har jag fått kontakt med en amerikans kvinna vars man reser enligt vår plan precis just nu. Jag får uppdatering för varje delmoment som avklaras, och än så länge har allt gått smidigt. Idag förväntas han anlända till Ukraina, det är så spännande att vänta på besked om det gick vägen!

Vi är inte ensamma i detta utan planerar med ett annat par i samma sits och som vi kommer resa tillsammans med, det känns oerhört skönt att ha några att dela detta med både avseende känslor och planering. Men, det är MYCKET som ska klaffa och tillstånd som ska godkännas. Inresetillståndet till Ukraina gäller enbart för den dag vi förväntas anlända och vi får svar på om tillståndet godkänts tidigast 48 h innan, så marginalen är tight. Godkänt inresetillstånd är dessutom ett krav för att resten av planen ska kunna gå i lås, så jag kommer troligen ha andningen uppe i bröstkorgen några dagar till.

Väl på plats i Ukraina så väntar 2 veckors karantän, under observation av myndigheter. Biotexcom säger att de är villiga att bistå med boende under denna period, men vi vet ännu inte om myndigheterna godkänner det eller kräver att vi sitter av karantänen i något av deras anvisade hotell. När beskedet om krav på karantän kom fick jag panik, men nu längtar jag.... 2 veckor av bara vila och återhämtning är precis vad vi behöver för att bygga upp vår energi igen innan vi får våra barn. För det är ju det allt detta handlar om... vi är snart föräldrar - det är lätt att glömma mitt i all stress, planering och oro. Älskade efterlängtade barn, som vi har kämpat och kämpar för er - och snart är ni här, hos oss 💓